Tidigare satte man in diabilder i glasramar. De första glasmonteringarna av diabilder gjordes mellan glasskivor som man tejpade runt kanterna. Sedan blev det också vanligt att ramarna var av plast med skyddsglas. Glasmontering var extra bra om man skulle ha en mer krävande bildvisning. Om diabilder förvaras en längre tid i glasmontage och i olämplig miljö, kan svamp- och bakterieangrepp uppstå. Därför har man med tiden övergått till ramar utan glas.

En tid gjordes glaslösa monteringsramar av kartong men de hade dålig formstabilitet och man återgick därför till plastramar. Kartongramar och plastramar har inte lika bra planhållning av bilderna som glasmonterade bilder och varje enskild bild måste ofta fokuseras mot visningsduken (vilket med moderna projektorer sker med automatik). Skärpan blir dock inte bra över hela bilden om filmen är buktig.

I vissa diaramar läggs diabilden in mekaniskt i slitsar och hålls fast när ramen trycks ihop medan andra ramar har hakar som fäster i filmens perforering. Vissa äldre ramar kan ha tejpsystem eller olika form av lim som fäster bilden i ramen. Fastlimmade bilder kan vara besvärliga att flytta till ny ram om förnyad montering av något skäl skulle behövas.